Är själv bäste dräng?

Våren har kommit och vi ägnar dagarna åt att städa i trädgården, vi samlar löv, grenar och annat i traktorsläpet och jag beslutar mig för att köra ut på isen för att elda upp bråtet. Det visar sig att varken isen eller stenarna därunder bär traktorn med påföljd att vi sjunker som i kvicksand. Några i familjen sliter nu som djur för att rädda traktorn och få upp den på fast mark. Plötsligt ropar en man från en bil som är på väg att passera, ”behöver du hjälp Pierre”. Jag inser att det är precis vad jag behöver. Han är gräventreprenör och kommer efter en kvart med en monstermaskin som lyfter traktorn och släpar upp den på vägen. Han raderar därefter ut spåren av katastrofen genom markberedning, därmed är allt återställt. Hade jag kunnat klara detta själv, nej ”själv är inte bäste dräng”.

Jag försökte trotsa svininfluensan genom att äta medikament för att kunna fortsätta jobba, jag ansåg att vårt uppdragsläge på Frontit krävde det. Jag fick efter några dagar andningssvårigheter, multiorgansvikt och hamnade i respirator. Fyra månader senare är jag tillbaka i tjänstekostymen, då upptäcker jag att företaget fungerat bättre under min frånvaro än under min närvaro. Var det nödvändigt att spela oumbärlig när jag var övertygad om att jag fått svininfluensan, nej ”själv är inte bäste dräng”.

Det finns numera ett slitet uttryck – laget före jaget, jag måste skriva under på att jag själv aldrig lyckats komma dit jag är utan alla fantastiska människor i min omgivning.

Kan det vara så att vi även gör bättre leveranser om vi släpper in våra kolleger i kunduppdragen  än att tro att ”själv är bäste dräng”?

Love you all! / Pierre